Runors Historia
Runor är skrivtecken som uppstod århundradena efter Kristi födelse och brukades av germaner.
"Runraden" kallas futhark på grund av de sex första runornas ordningsföljd: ᚠᚢᚦᚮᚱᚴ (jämför alfabet).
De äldsta runfynden härrör från det sena 100-talet e.Kr. Flera olika runrader användes för olika språk och vissa runtecken införlivades även i varianter av det latinska alfabetet, vilket allteftersom (i Norden på 1000–1200-talet) ersatte runorna, även om spridda bruk av dessa länge levde kvar på sina håll, i Dalarna skrevs det t ex runor ända in på 1800-talet.
Runorna fick också en renässans på 1600-talet genom Johannes Bureus som bland annat tryckte en lärobok med runor för skolbruk. Samtliga runinskrifter, såväl inom Norden som utanför, men än så länge med undantag för dalruneinskrifterna, samlas i Samnordisk runtextdatabas.
Runfynd har gjorts från Sydeuropa ända upp till Lappland och Ryssland, men förekommer rikast inom Mälardalens runstenar. Ett par ytterst tveksamma fall har upptäckts i Nordamerika, däribland den uppmärksammade Kensingtonstenen och några också i Finland, nära den svenskspråkiga byn Vörå i Österbotten.
Runor finns främst bevarade som inskrifter på stenar men också på ben och trä samt på runbleck som är små metallbleck av koppar, brons eller bly med inristade runor.
Äldre runor (urgermanska runor)
"Runraden" kallas futhark på grund av de sex första runornas ordningsföljd: ᚠᚢᚦᚮᚱᚴ (jämför alfabet).
De äldsta runfynden härrör från det sena 100-talet e.Kr. Flera olika runrader användes för olika språk och vissa runtecken införlivades även i varianter av det latinska alfabetet, vilket allteftersom (i Norden på 1000–1200-talet) ersatte runorna, även om spridda bruk av dessa länge levde kvar på sina håll, i Dalarna skrevs det t ex runor ända in på 1800-talet.
Runorna fick också en renässans på 1600-talet genom Johannes Bureus som bland annat tryckte en lärobok med runor för skolbruk. Samtliga runinskrifter, såväl inom Norden som utanför, men än så länge med undantag för dalruneinskrifterna, samlas i Samnordisk runtextdatabas.
Runfynd har gjorts från Sydeuropa ända upp till Lappland och Ryssland, men förekommer rikast inom Mälardalens runstenar. Ett par ytterst tveksamma fall har upptäckts i Nordamerika, däribland den uppmärksammade Kensingtonstenen och några också i Finland, nära den svenskspråkiga byn Vörå i Österbotten.
Runor finns främst bevarade som inskrifter på stenar men också på ben och trä samt på runbleck som är små metallbleck av koppar, brons eller bly med inristade runor.
Äldre runor (urgermanska runor)
Äldre runraden.
Varje runas namn började med inledningbokstaven utom femtonde och tjugoandra runorna (algiz och iŋwaz) vars ljud aldrig förekom i början av ord. Symboler som θ eller þ uttalades som i engelskans that eller thing och motsvaras av "d" eller "t" i nusvenska. Det finns över 300 bevarade inskrifter med denna futhark varav de äldsta är inskriptioner på små föremål som vapen och smycken.
Yngre runor (skandinaviska runor)
Långkvistrunor eller normalrunor (kallas ibland missvisande danska runor) brukades sannolikt från 800-talet och framåt i Danmark, senare även i Sverige. Inskrifter finns på bland annat Görlevstenen. Kortkvistrunor (ibland felaktigt kallade svensk-norska runor) brukades sannolikt under 800-talet i det som idag är Sverige och Norge. Inskrifter finns på bland annat Rökstenen som har världens längsta runinskrift.
Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Runor
